Nu har jag gått tre veckor på samtalsgruppen på Smärt & Rehab. Eller det är bara en gång i veckan, så tre träffar då. Vi träffas åtta personer som lever med långvarig smärta, plus en psykologstuderande som leder gruppen. Det är blandat kvinnor, män och varierande åldrar. Orsaken till smärtan är också varierande, allt från fibromyalgi, diskbråck, whiplashskada till krossade nackkotor.
Jag var väldigt skeptisk till att hamna i denna grupp, då det finns två andra grupper, där patienterna får träna eller kbt. Men nu då jag gått några gånger så känns det bättre. Jag kan inte påstå att jag har mindre ont, men dessa träffar känns ganska okej ändå. Det är rätt bra att få träffa andra med värk. Visst jag har vänner som lever med värk som jag kan älta detta med, men de har oftast inte haft den sedan 1994 som jag. De i gruppen har det, oftast längre till och med.
Skillnaden bland oss i gruppen, är att jag är den enda som äter värktabletter varje dag. Men jag är också den enda som jobbar så pass mycket som jag ändå gör. (Eller har gjort) De flesta i gruppen har gått hemma sedan 1990-talet. Jag äter hellre värktabletter och lever ett någorlunda "vanligt" liv, än vägrar medicin och ligger hemma. Men alla är vi olika.
Jag håller med, jag tuggar också värktabletter.
SvaraRaderaKramen