Saknar våra hundar

Idag var jag på ett porträttjobb på kvällen. Där hade de en liten Mascothund, en blandning mellan lhasa apso och tibetansk spaniel. Han hett Bilbo och jag blev helt nostalgisk och började sakna våra hundar vi haft något enormt. Mascot som vi hade, var samma rasblandning och också jättegosig och alla älskade honom.
Jag minns då Mascot var valp hade jag med honom till Fyra tassar på vaccination, tillsammans med Tusse och Liten. Ingen brydde sig om de söta perserkatterna då hundvalpen Mascot for omkring där som en ulltuss med tofs på huvudet. Vuxna människor, både kvinnor och män, kröp på alla fyra på golvet och höll på med valpen. Såå gullig!

Lille Tim var vår första hund. Honom fick jag då jag var 11 år, 1985. Sedan kom Gonzo, båda dem var tibbisar och helt underbara. Tim var alltid på sin vakt och höll reda på allt och alla. Medan Gonzo var kelgrisen som kunde komma och börja pussas då man satt någonstans. Då de fanns kände man sig aldrig ensam. De fanns alltid där, särskilt om man var ledsen eller sjuk. Och blev alltid lyckliga då man kom hem.