Diabetes - jag hatar dig

Diabetes är en konstig sjukdom. Varje gång man tror att nu är nog jag och sjukdomen någorlunda sams, så får man överbevisat att så är inte fallet. Diabetesen styr och bestämmer, hur mycket jag än skulle önska att den lät bli. Var hos läkaren idag, och nu var mitt HbA1c, ett såkallat långtidsblodsockervärde 8,2. Jag brukar ligga runt 5-6, med andra ord väldigt bra. Nu har det stigit över två enheter, vilket är sådär. Nu mäter de på ett annat sätt med så mitt värde heter nu för tiden 74. Låter helt horribelt, men var samma som svenska "gamla" mätsättet 8,2. Enligt kurvan skulle man helst inte ha mer än 57. Så nu blir det höjning av insulinet, vilket inte är det enklaste. Varje gång ja höjer minsta lilla kommer insulinkänningen som ett brev på posten. Men denna läkare (får en ny varje gång) tyckte vi ska höja långtidsinsulinet istället för insulinet vid måltiderna. Smart, kanske kan lyckas. Så nu har jag fått i hemläxa, att höja insulinet 2 enheter först, sedan 2 till. Plus ska tillbaka om en månad, då ska jag ha en hel blodsockerkurva med mig, med måltider, motion och sinnesstämning på. Allt! "Du får mäta pastan i dl och skriva upp," sa dietisten. Puh, blir trött bara jag tänker på det. Men men, det är bara kämpa på. Tröttheten beror på det höga blodsockret jag lagt till med, och nu ska ju det väck. Pepp pepp!