Upp och ner...

Livet är som en berg å dalbana, ibland går det upp och ibland så går det ner. Igår gick det neråt i raketfart. Min ständiga följetong tandvärk eskalerade på natten till panikvärk. Första natten som jag kunde sova ordentligt sedan jag kom hit, för katterna har äntligen kommit till ro och sover, då ska man vakna av hysterisk värk istället. Det var bara att ringa tandläkare på morgonen, inte så himla enkelt i en främmande stad. Men jag hade tur och fick en akuttid och skjuts dit. Efter fyra bedövningssprutor kunde de börja peta på tanden. Då var det karies under en trasig lagning, inte så konstigt kanske. Men de konstiga är att jag lagade denna tand i våras. Nu var den superond, förmodligen inflammerad och dessutom trasig. Till råga på allt så var lagningen satt på så dumt sätt att den hela tiden retade tanden som blev ännu mer öm av det. Suck! Nu har jag en provisorisk lagning tills tanden lugnat ner sig, så ska den lagas ordentligt sen.

Måste säga att då, i tandläkarstolen med hysterisk värk, längtade jag hem något fruktansvärt. Även om det här är en mysig stad och jag trivs på jobbet, så mår jag dåligt vill jag mest bara hem. Som en unge. Det är inte detsamma att sätta sig i en lånad lägenhet då. Som tur är hade vi after work och var ute och åt på Harrys, bra med lite terapi efter så kändes det bättre. Idag kom mina föräldrar och hälsade på, så vi har ätit kebab och imorgon kommer min bror. Så nu går backen uppåt igen.